Moa Linnea Larsson
Jag får ofta höra av folk runt omkring i min omgivning att dem inte gillar mig på grund av min så kallade attityd. Jag får ofta höra att dem tycker jag är uppkäftig och lägger mig i alldeles för mycket saker. Att jag alltid ska vara inblandad i allt, och att jag borde sköta mitt egna liv. Att jag borde låta mina vänner klara sig ur sina egna problem. Genom åren har jag hört väldigt mycket från speciellt två vuxna att jag alltid är inblandad i saker. Och ja jag är ofta inblandad i saker det kan jag inte neka. Om någon är minsta lilla uppkäftig mot mig då är jag bra på att käfta tillbaka det vet jag också. Men det är inte så att jag går runt och snackar skit om människor bakom deras ryggar. Tycker jag någon är en idiot eller beter sig illa då går jag fram och säger det till den personen öga mot öga. När dem senare berättar det för sina föräldrar förklarar dom aldrig vad de själva har gjort, vilket jag alltid gör. Om jag till exempel har kallat någon hora, då står jag upp för det jag har gjort och berättar för föräldrar eller vad det kan tänka sig vara varför jag sa som jag sa. Man kommer alltid längst på det. Jag är inte rädd för verkligheten, jag är inte rädd för sanningen. Och en sak ska ni veta. Jag går aldrig fram till någon och kallar den något utan att ha en andledning till det. När folk har kallat mig saker utan andledning och jag blir riktigt arg, då går jag och ringer på deras dörrar. Vill dom som har skrivit det till mig inte prata med mig får jag ta kontakt med deras föräldrar. Många gånger har jag ringt till föräldrar eller gått hem till dom. Och vissa tycker att jag överdriver, men säg min någon i min ålder som vågar göra något sånt? Det är inte många. Annat är det när jag är säker på saker, när jag blir anklagad för saker och alla vänder sig emot mig. Då ger jag mig inte för en sekund, för när jag vet att jag har rätt då krigar jag. Då krigar jag till i slutet, och då kommer det alltid fram att det är jag som har haft rätt. Jag är uppfostrad till att stå för det jag har gjort. Och jag har underbara föräldrar som stöttar mig i allt jag gör. Senast igår hörde jag från både mamma & pappa att jag är så jävla duktig. Att dem backar upp mig i alla lägen & att jag inte är som alla andra. Dom sa även att jag är så jävla modig som vågar prata med andras föräldrar. Och att jag är unik! Ingen kommer någonsin kunna ändra på mig, för jag är den jag är. Respekterar ni inte det behöver ni inte heller läsa min blogg eller kommentera. Då kan ni bara skita i mig, ellerhur?
Tankar runt Zlatan
Inlägget kommer handla om fotbolls spelaren Zlatan som är känd över hela världen. Men inte om hur grym eller snygg han är. För jag tål verkligen inte Zlatan, i mina ögon är han en diva som inte förtjänar alla priser han får. Visst, han är bra på att göra mål & det är coolt att en svensk har blivit så känd ute i världen som han. Men vad gör Zlatan på planen egentligen? Han står bara där uppe som anfallare och väntar på att bollen ska komma till honom & sen rullar han bara in den. Okej, det är hans uppgift som anfallare. Men jag menar, dem här spelarna som verkligen springer, dribblar förbi motståndare & verkligen får göra själva grund jobbet. Vem tänker på dem? De är faktiskt de spelar som spelar fram till Zlatan & ger han chansen att göra mål? Dessutom har alla "respekt" för honom för att han är bra på att spela fotboll. Ni känner inte honom innerst inne eller hur? Ni vet inte vad han har för personlighet? Någon som håller med mig?